onsdag 16 juni 2010

Lördagen den 30 April 1889, Samonzora


Samonzora den trettionde april, 1889.

Mor är bekymrad. Jag hörde henne säga till Cathy Wittery att han inte borde hålla alltihop inom sig sådär. Jag kom bärande på en bunt från biblioteket och stannade till utanför den halvöppna verandadörren för att höra något mer, men de båda satt tysta en lång stund innan Cathy tankfullt instämde: ”Nej, det är nog inte riktigt bra för hans hälsa.”

Jag tror att jag hörde en lätt fnysning från mor. Cathy uppfattade den inte. Åtminstone visade hon inga tecken på att ha uppfattat den. Hon satt i korgstolen närmast trappan med sin cocktail i ena handen och blickade ut över trädgården och hade låtit tankarna vandra iväg åt annat håll. Mor satt vid det lilla runda bordet med ryggen mot den halvöppna dörren där jag stannat till. Samtalsämnet tycktes avslutat och jag skulle just fortsätta mot mitt rum. Men mor hade hört mig och vände sig om.

”Nej men se May, är du redan tillbaka. Kom ut och hälsa på Cathy.”

Motvilligt klev jag ut på verandan och sträckte hövligt fram min hand mot Cathleen Wittery som tog den utan att resa sig upp medan hon log ett stelt och onödigt högt leende som försvann lika fort igen med en hastig sidoblick över trädgården.

onsdag 9 juni 2010

Fredagen den 29 April 1889, Samonzora

För att slippa det genomträngande strupljudet av den dumma svarta fågelskocken utanför, stänger jag fönstret. Luften står ju lika obönhörligt stilla oavsett. Jag går tillbaka till skrivbordet och sjunker ned på den vinkelräta stolen igen.

Vore det inte för att far är upptagen i affärer, som visst har trasslat till sig, så skulle vi rest till England redan för flera veckor sen. Istället blir vi kvar, kvar, kvar.

När far har krångliga affärer blir han lynnigare än annars, men de flesta av hans sinnessvängningar kapslas in i en stoisk bortvändhet. Mor eller John kan fråga honom om någonting, vad som helst, i vardaglig ton, och bara mötas av en tystnad. Som om han inte hört. Möjligen har han faktiskt inte hört. Han har tankarna i en enda fåra. En fåra vi inte vet någonting om. Jag kan bara ana dess konturer. Ser man på hans ansikte och hans ansträngt stela kroppshållning dessa tider vill man heller inte veta så mycket om den fåran. Vi ser honom vid frukostbordet. Och när han tar sin kavaj och sin hatt i hallen och lämnar huset. Det står en lukt omkring honom då.

fredag 4 juni 2010

Torsdagen den 28 April 1889, Samonzora


Samonzora, den tjugoåttonde april, 1889.

Jag står högt upp, i min fars hus. Rummet med skrivbordet, den raka stolen, den tunga spegeln som i sin förgyllda ram står lutad mot väggen intill det låsta skåpet. Och så jag själv. Det är allt.

Det här rummet är det bara jag som vistas i, ändå vägrar far att kalla det mitt. Extrarummet, säger han.

Inga mattor. Ljusgrönt kalkade väggar. Mangoträ som infattar fönstret. Samma virke fiskarna tillverkar sina små avlånga roddbåtar av. Och så alltså jag, May, uppkallad efter en möjlighet, en possibility.

Jag har snart fyllt sjutton år, sedan sjuttio. Åren går inte alls fort när man är ung och långsamt när man är gammal, som folk säger. Inte om man lever i en tid som egentligen inte är någon tid, utan bara en väntan. Om man inte vet vad man väntar på, utan väntan är själva tillvaron, förlorar man mycket lätt känslan för vad som är upp och ner. Kanske är det bra. Kampen för kompassriktningen håller mig sysselsatt. Dessutom inger den ett visst hopp. Hoppet om att ett friskt lod ska komma till användning.

Jag dröjer vid det öppna fönstret utan att tänka. Nere vid vattenbrynet guppar tre stockar mörknad drivved. Jag kan inte känna det här uppifrån, men jag vet hur de doftar.

Från rummet intill mitt når mig ett svagt klirrande. Det måste vara vår nya hushållerska Charlotte som är i färd med att putsa matsilvret inför kvällen. Mor ska ha sina väninnor från The Club över på middag i afton. Allt ska vara i bästa ordning. Det är hon som har sagt att namnet på den nya hushållerskan är Charlotte. Men jag har hört henne prata med sin lille son på cantauon. Ett luddigt och gungande språk. Jag har mycket svårt att tro att det inhyser ett så kantigt och taktfast ord som Charlotte. Mor ville kanske inte krångla till det.

tisdag 1 juni 2010

Att recitera dikt helt offentligt, Maj 2010


Framträdde för att recitera dikt i fredags. kanske var du där då det skedde. Det var fredagen den tjugoåttonde maj, 2010. Jag hade förberett mig under flera dagar innan. Ja, kanske under merparten av mitt liv egentligen. Det är svårt att helt avgöra när sådan förberedelse startar. Successivt bygger man ju upp en relation till olika ord. Man kan säga att det är oundvikligt.

Förberedelserna för just detta specifika framträdande började emellertid med att jag tog mig till biblioteket och steg in i diktrummet. Ett fönster stod öppet och det var ett stort drag, särskilt av alla lösryckta dikter som gjorde min andning mer och mer ytlig fastän jag ville att den skulle vara djup. Och jag svettades lätt eftersom det var en särskild fredag jag skulle genomföra uppläsningen. Eftersom det var bestämt så och inte gick att skjuta upp. Jag tänkte lite på nackspärr på grund av draget från fönstret och på att jag kanske fästat väl hög tilltro vid att rätt dikter att läsa som genom magi skulle ge sig till känna. Jag såg på klockan. Det var när jag varit i det långsmala diktrummet i 3 timmar och 25 minuter jag tänkte så. Jag måste vara hemma innan far skulle komma tillbaka från kontoret.

Men jag såg att hyllorna hade blivit lite stökiga, jag hade trots allt börjat tillverka ojämna staplar av diktböcker byggda av mer eller mindre dunkla trådar den senaste timmen. Jag började röra mig baklänges genom travarna och jovisst hade det funnits anledning till förtröstan. Detta skulle nog ändå kunna genomföras. Jag var på väg därifrån med en bunt när jag på måfå drog ut en sista bok ur hyllans sortering. Adonis! Naturligtvis! Jag slog upp och hittade precis rätt, tack vare en vindpust från fönstret. Bar hem den och de andra böcker som redan var buntade i min famn.

Först läste jag tyst. Sen läste jag högt, och insåg direkt att det var något helt annat. Att avståndet mellan att läsa tyst och att läsa högt var förvånansvärt stort. Ett obegripligt avstånd. Högt lät det mycket illa och jag tänkte att dikt inte bör läsas högt. Alls. Eller om det var jag som inte kunde läsa högt. Jag ville ombestämma mig, bestämma mig för att INTE läsa dikt högt offentligt. Det kom för mig att detta skulle kunna vara ett fall av oskälig skändning av dikt. Men. Sen tänkte jag att skulle uppläsningen, Gud förbjude, urarta så illa att den blev till skändning av dikt, så var det ändå inte oskäligt. Jag fann starka skäl till att försöka läsa dessa dikter högt så att någon annan än jag kunde höra dem. Jag tänkte såhär: Utan försök, ingen uppläst dikt. Världen behöver höra dikt. Dessa dikter behöver den höra. Det duger inte att som skäl för uppsägning ange att jag förmodligen inte är den som läser dessa dikter allra bäst. Men jag kunde inte låta bli att tänkta på att det finns skådespelerskor och önska att jag varit en sådan.

Efter ytterligare två dagar hade jag ett ungefärligt urval, och många instuckna markeringar mellan sidor för att lättare hitta tillbaka i hur jag hade tänkt, medan jag fortfarande läste, tyst i mitt rum. Markeringarna var inkilade mellan sidor med dikter som jag tyckte mig förstå ordentligt med själva kroppen, sådana som jag trodde att jag skulle förstå även under lite större och annorlunda press än min egen ensamhet.

Stig Larssons Likar trodde jag att jag mest hade med mig som stöd och eventuellt utifall att man aldrig kan veta. Jag trodde att jag huvudsakligen skulle läsa Adonis dikter. Och kanske några av Emily Dickinsons brev till världen.

Den största förvåningen sedan jag intagit estraden gällde min kropp. Jag som är född för över ett sekel sedan, hade inte väntat mig att min kropp skulle kännas så påtaglig och klumpig. Vanligtvis är jag ju gravt eterisk. Jo, visst är jag också kropp, men en kropp utan ögon på sig, och den belägenheten erbjuder möjligheten att förglömma flera aspekter av själva kroppsligheten. Jag svettades på ett helt annat sätt än jag gjort i diktrummet i Mrs Wintehers bibliotek. Jag skulle upp genom en lucka i taket för att sen ta mig vidare uppför en stege till det moln varifrån det var tänkt att jag skulle läsa. Redan på väg upp ur den första luckan från underjorden erfor jag klumpigheten. Till att börja med stötte min håruppsättning emot luckans kant, den som vätte mot publikum. Jag hade ingen spegel och kunde inte se om håruppsättningen fortfarande höll en representabel höjd. Mina ben trasslade in sig i den blå klänning när jag påbörjade klättringen uppför den lilla trästegen, och för att frigöra en hand som kunde trassla mina ben fria från tyget, var jag tvungen att pressa de böcker jag bar på in mot kroppen med hjälp av överarmen. Böckerna skavde mot revbenen, men jag lyckades trassla benen någorlunda fria från tyget utan att tappa balansen och greppet om stegen och kunde fortsätta klättra uppför. När merparten av kroppen var uppe, skulle jag häva mig upp över kanten till scengolvet, men hittade ingenstans att placera händerna för att ta spjärn. Fumlade ett tag med detta. Tyckte mig höra att någon i publiken skrattade till. På den lilla fria ytan invid luckan hade jag lagt ifrån mig böckerna. Sådär löjligt höll det på.

Men jag nådde tillslut molnet och började läsa. Upptäckte direkt hur fullkomligt annorlunda det var att läsa när personer satt och lyssnade. Jag bluffade för att jag inte hade något annat val. Jag läste orden efter varandra bara. Läste dem ett efter ett i den ordning de stod. Jag tänkte inte på annat. Jag var inte tankspridd, inte heller direkt nervös. Men jag hade inte någon kontakt alls med innebörden av vad jag läste. Det pågick så en tid. Mikrofonens stativ var lite för högt i förhållande till min mun. Jag kom mig inte för att försöka sänka den förrän efter ungefär tjugo minuter, och då gick det ändå inte. Den var i bottenläget redan.

Folk kom och gick. Ibland tittade jag ner. Såg en gång att jag var ensam i rummet. Såg en möjlighet att ta mig innanför texten. Då och då lyckades det. I längre och längre stycken faktiskt. Men så förlorade jag kontakten igen. Hittade den igen. Och tappade den.

Blickade ut. Såg att rummet var fullt av folk igen. Prövade en annan dikt. Och en annan. Tänkte: Detta är kropp. Jag låter ljud vara kropp, oavsett vad dikten handlar om, vad dess innebörd är. Härmed är den kropp, tänkte jag.

Efter två timmar var ord och kropp samma sak. Jag antar att jag var lycklig.

Efter två timmar och ungefär 20 minuter tittade jag bort från trycksvärtan och ner över det som inte var scen, utan folk. Slog helt oväntat rakt in i ett ögonpar, och inte förrän då, när jag genom den klockraka laserlinjen förlorade kontakt med texten igen, insåg jag att jag just nyss varit alldeles inuti i den. Öppnade en ny bok, nya försök.

Sedan var det över. Jag klättrade ner och åt choklad och drack vatten.

Näst efter förvåningen av att vara så påtagligt och oundvikligt kropp, kom förvåningen att Stig Larssons dikter avgjort lämpat sig bäst för det här framträdandet.

Jag vet inte varför, men det var solklart så. Jag inbillar mig att det berodde på att dessa dikter låg närmast mitt eget temperament, så som det var beskaffat just den fredag jag framträdde. Det hade jag inte anat innan. Men raderna i diktsamlingen Likar var de som oftast försatte mig i omedelbar kontakt med orden, rytmen och själva innebörden, även under denna mycket ovanliga form av press inuti det där molnet. Det var raderna i den boken som jag tror att jag bäst lyckades göra någorlunda rättvisa, trots bristande teknik. Kanske på grund av bristande teknik. Det kanske är för att Stig Larsson är ett geni, men det finns det ju fler som är.