måndag 19 juli 2010

Samonzora 30 April 1889

-Yes, Madame?

Det var Charlotte som dök upp i dörröppningen. Hon gned sina båda handflator mot förklädet medan hon såg på mor med öppet ansikte.

-Ingenting, Charlotte. Ingenting. Unga fröken här har visst andra planer än att sällskapa en stund med sin mor och hennes väninna över en kopp te. Så ge oss bara samma två koppar som vi sa.

Hon försökte låta skämtsam. Sträckte en aning på den smäckra nacken och gnistrade till med ögonen samtidigt som hon gav ifrån sig ett litet skratt inne bland orden. Ett konststycke jag inte sett någon annan bemästra till så blänkande fulländning.

-Nå i så fall, mumlade Charlotte och försvann in mot köket.

Jag vände mig om och gick förbi min mor. I dörröppningen stannade jag till och log så gott jag kunde mot Cathy.

-Trevligt att träffas, Mrs Whittery. Hälsa Stephanie och lilla baby James så gott ifrån mig.

Äntligen. Det måste vara allt. Efter det gick jag mot trappan.

fredag 2 juli 2010

Söndagen den 30 April 1889, Samonzora

Var jag obekväm ögonblicket innan så blev jag nu också osäker. Inte på någonting särskilt. Det slag av osäkerhet som fäster mest i kroppen, tar den i besittning.

De satt lugnt, tillbakalutade i varsin vit korgstol. Själv stod jag och vajade lite och antog att mina axlar avslöjade något, att mina fötter var placerade på golvet i oriktiga positioner, något med min nacke. Jag rätade på den. Men håret var slarvigt uppsatt och inte tvättat sedan i torsdags. Mor ville att jag skulle dricka en kopp te tillsammans med dem på verandan, sippande på sina cocktails.

- Charlotte!

Mor vände ansiktet och ropade, förbi mig inåt huset, då jag sa att jag inte… att jag hade tänkt …

-Vad då, vännen. Vad hade du "tänkt"? Hon satte situationstecken runt ordet. Jag antar att det skulle låta komiskt. Sen kastade hon ett hastigt leende mot Cathy som om någonting skulle samförstås. Men Cathys blick sysselsattes av en kråka som hoppade på stenläggningen nedanför.

Förbannat också. Vad skulle jag stanna och höra på det där för? Jag harklade mig. Hade tänkt läsa. Tänkt läsa. Nåja, gå och läs du. Till Cathy sa hon med ett förbindligt tonfall: ”Hon är en sådan solitär, vår May.

Kände trots sända stålspett genom mig. Kan hända var de mina egna.