Traditioner, säger man på ön. Det är vad vi behöver.
Ritualer som länkar samman och ger en pågående historia att gemensamt bygga på.
Allt ska byggas bra och för framtid. Inte bara husen, affärerna,
strandpromenaden, avloppsledningarna. Detta är vårt nya hem, säger de. Vi är en
koloni, visst, men denna koloni är vårt hem. Och traditioner ska, kan och
kommer att byggas säger de som anses veta, alla som driver utvecklingen på
Samonzora framåt. Men sanningen är den
att vi inte lyckats enas om färgerna på vår flagga än. Flaggstången står redo
utanför New Englands huvudbyggnad. Kyrka har vi också, men pastor Aldrichs
arbete tycks mest gå ut på att var söndag medelst vaga ordlag dölja
skillnader. Mellan calvinister och pressbytarianer,
ortodoxa och lutheraner. Och helst inte stöta sig med fritänkarna alltför
mycket. Det sägs att han dricker, pastor Aldrich. Jag vet inte. Aldrig har jag sett
honom onykter. Ser honom visserligen mycket sällan, bortsett från under
predikningarna om söndagarna. Oftare möter jag prästfrun, Mrs Aldrich på
postkontoret. Hon kommer ofta förbi Mrs Winthers’ om eftermiddagarna. Hämtar
post, lämnar. Lånar aldrig någon bok. Byter inte särskilt få trevliga ord om de
närmaste dagarnas vänligheter. Hon verkar alltid så liksom alltigenom frimodig.
Alltför frimodig? Att vara öns enda prästfamilj är att alltid ha avgörande ögon
på sig. Ett viss mått av skådespel torde vara nödvändigt.
Än jag själv då? Är jag inte del av detta, denna ö, denna
ändlösa uppbyggelse här i ”vår” koloni? Går jag i ärlighetens namn inte omkring
och när mig med en inbillskhet av lika delar skam och stolthet över hur jag
inte alls är en del av? Men det är klart att jag. Också. Till och med John som
givit sig av är en del av. I allra högsta grad del av, kanske än högre grad än
någonsin innan han for.
Har jag i själva
verket inte rent av tillverkat en onåbarhet på gränsen till religion av denna
klyvnad jag hemligt kallar heligt kval? Jag flyr bort från allt och anser mig
för mer med alla de böcker jag läser, gör jag inte? I outtalad och kanske bara
ihopfantiserad pakt med Mrs Winther. Mrs Winter, som hade hon någon sorts
flyktplan i vardande åt mig. Hur hon, om inte i hemlighet så i alla fall liksom
i skymundan, förser mig med böcker, texter, berättelser och brev som tar bort mig härifrån. Gör de inte? Likaså Facebook och kanske till och med denna
dagbok. För de mig inte ut, bort, som en smal springa i ringmuren, att andas i? Nej, de tar
mig inte bort. Jag är jag ju här, i allra högsta grad del av. Här. Till och med just
i alla de ögonblick jag sitter och läser. Kolonierna behöver sina rymlingar
tillstädes. Jag är här.
Kanske är mitt läsande, mina föreställningar, drömmar och de
ord jag formar inte alls mitt ännu vaga, ännu i vardande, ännu oartikulerade
men åh!, som jag hoppas ändå!, spirande, motstånd i själva verket just tecknet för
det absolut motsatta, när allt kommer kring? Att jag verkligen och framför allt annat är just fast? I denna värld med
sina motsatspar och förutsägelser som bara kan infrias eller inte infrias. Vara varandras baksida och inget annat. Och
att detta mitt så kallade motstånd inte har något alls att ta avstamp i bortom
detta och därför ingenting annat är en del av? Grodd ur i stort sett samma
mylla som önskan om en flagga, ett språk och gemensamma ritualer med mycket små
variationer. Så små att de förblir i sin igenkännlighet och kan delas? Mina
drömmar? Hämtade ur romaner och folianter? För att överskrida demsamma. Men på
vilket språk egentligen? Och vart skulle de kasta sig om inte ut i det hav som
omger oss här på ön och som redan har ett namn?
Våra gemensamma traditioner är få och de vi ändå har inte
ens jämngamla med än våra korta liv här.
De ter sig för det mesta ytterligt utbytbara och tillfälliga innan någon hinner
dölja detta faktum. Så vad är det, för mig, att trampa av mot? Så har jag väl
då ändå samma intressen som de som säger att vi bör bygga traditioner på ön? Sådana
här tankar får mig att vilja dränka mig i havet. Men min kropp skulle spolas
upp och hittas och begravningscermonin skulle ske i kyrkan. Pastor Aldrich
skulle hålla i cermonin, Mrs Aldrich vara behjälplig under minnesstunden. Tala
om trösterikt om livet efter detta, vara varm och inkännande. Helt anpassat för
situationen.
Men denna klåda. Jag kan bara försöka låta bli att klia.
Kanske öppnar sig något. Herren leder mig till ängder där jag får ro? Jag vill
inte ha ro. Inte här. Just nu kan jag bara låta bli att klia. Eftermiddagar som
dessa.
Jag märkte, när jag kom hem från östsidan, att jag tappat
ett örhänge. Glömde skriva något om det. Mor har ännu inte upptäckt det. Jag
måste gå tillbaka dit snart och försöka leta rätt på det, fastän det blir som
att leta efter en nål i en höstack förstås.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar